Aldrig förr har förväntningarna varit så höga inför en kick-off som i år. 40-års-jubileet ville ingen missa. 17 gubbar tackade ja och anförtrodde dryga 9 000 spänn till kommittèn med endast den sedvanliga Wiknergarantin som säkerhet. Verkligen kul att så många ville vara med, nytt rekord, tror det förra rekordet var 14 eller 15 gubbar. Spekulationerna om resmålet kom igång som vanligt någon vecka innan avfärd och undertecknad gissade till en början att resan skulle gå till Mallis men när kommittén släppte informationen om hur mycket bagage man fick ta med (2x 20 kg = Norwegian) så tog det inte många minuter innan Barcelona kom upp som det mest realistiska alternativet. Dessutom hade ju kommittén åkt skytteltrafik till Barcelona under det senaste året. Det vi fortfarande inte visste var ju om vi skulle bo centralt i Barca eller eventuellt på något sporthotell utanför city, verkade som om de flesta trodde på sporthotellsvarianten. Det visade sig ju vara fel men valet att förlägga kick-offen på ett centralt beläget hotell visade sig ju väldigt lyckat även om poolen på taket visade sig vara i smalaste laget för morgondoppet.

Att vi åkte lågprisflyg var ju något som halva gänget blev varse på nerresan då den utlovade lunchen tog slut efter det att halva gänget hade serverats. Vi som satt på de bakre raderna kunde bara höra och se hur de framför glatt mumsade i sig av sin lunch. Följden av detta blev att den utsvultna halvan av gänget sprang till ett snabbmatställe så fort vi kom ur planet i Barca vilket i sin tur nästan ledde till en liten försening av bussfärden in mot city. Kommittén hade mycket föredömligt ordnat med en buss och guide som transporterade oss till olika platser under hela vistelsen.  Väl installerad på hotellet med rumskamrat Easywook tog det inte många minuter innan den första ölen kunde inmundigas nära Place Reial. Kort därefter var det samling och drink på hotellets soliga takterass innan vi promenerade till middagen på Tapasrestaurangen Orio Gotico i gamla stan. Där fick vi bland annat den spanska varianten av korv med bröd, dvs små avlånga korvuslingar på en liten bagettebit. Nåväl, det kom in ett oändligt antal andra mycket goda smårätter så alla var nog mätta och glada när vi gick därifrån. Kommittén hade sen fullt sjå att göra rätt för sig/oss när vi skulle gå då servitrisen helt otippat skulle räkna alla små fat och tandpetare för att summera notan. Vi lyckades väl gömma undan några fat och tandpetare, förresten hittade jag några tandpetare i byxorna när jag packade upp, kanske kom dom från Orio Gotico.

Efter frukost på fredagen var det dags för en stadsvandring under ledning av Juan, vår guide. Han tog oss med till gamla stan, där vi fick lära oss om Barcas mycket imponerande historia från romartid till nutid. Att vandra på torget framför slottet där Columbus inför det spanska kungaparet avrapporterade sin seglats till vad han trodde var Indien var häftigt. Undertecknad tappade dock lite fokus under promenaden då fikapausen uteblev, suget efter en dubbel espresso var stort. Men jag lyckades ändå snappa upp storyn kring Eulalia (Åsa-Nisses fru?) och dom tretton vita gässen. Till slut han vi med en snabbkaffe på en schysst kafé innan vi lunchade på den mycket trevliga restaurangen Tramoia.

Kommittén hade den goda smaken att avhända sig ansvaret för basketen till inga mindre än våra hundkompisar, dvs Olle och Pelle hund. Dom inledde sin coaching med att förklara reglerna till sporten basket, i synnerhet hur mycket tid man har på sig innan domareländet blåser i sin pipa. Så här är det. Man har 5 sekunder på sig att kasta in bollen på plan. Väl inne på plan så har man 8 sekunder på sig att springa över mittlinjen, alltså om man inte redan från början slängt in bollen på motståndarens planhalva. Väl där så får man akta sig noga för att slå sig till ro för har man inte presterat ett skott på 24 sekunder är det inte bara domaren som blir sur utan mistluren ekar i hela hallen. Dessutom ska man akta sig som f-n för att stå still i 3 sekunder i straffkastområdet, då blåser domaren i sin pipa plus att upprörda motståndare kräver rättning. Utöver detta så får man inte under några omständigheter vända tillbaka till egen planhalva, då blir det ett väldans liv. Jag ser redan fram mot nästa års kick-off då vi förhoppningsvis kommer att gå fortsättningskursen i basketkunskap, jag kan hinta om att skottklockan är ett mycket intressant ämne med många intressanta sekunder att hålla reda på. Nåväl, informationen från coacherna var både bra och välmenad men nog satte den lite griller i huvet på oss under träningen. En proffskänsla infann sig dock då det visade sig att vi fick åka buss till hallen, precis som olika landslag gör. Hallen visade sig vara en gammal nerlagd järnvägsstation med fantastiskt hårda cementgolv. Väl vid hallen tog det oss ca 10-15 minuter att komma in i den trots att den var olåst. En av undertecknad uppskattad träningsform infördes under fredagens träning, nämligen den att dela upp oss i tre lag. Mycket givande och intressant, och möjliggjordes tack vare att vi var så många spelare. Bra idé om man är tolv spelare eller fler. Tack Olle och Pelle för en bra upplagd träning varvad med coachning, det var bra att vi ”styrdes upp” lite grann. När träningen avslutades fann vi att hela (halva) hallen var fylld till brädden med folk som skulle ha ett politiskt möte och vi som trodde att det var kön till förköpet för lördagens stormatch. Tydligen var det ett katalanskt möte som handlade om självständighet. Efter dusch i hallen bar det tillbaka till hotellet med buss och sedan iväg till middag.

En eloge till kommittén för att dom inte späckade programmet med massa olika aktiviteter. Det var bra med tid mellan de olika aktiviteterna, man hann fräscha till sig, ta en pilsner, kolla av mailen, samt ringa lilla frugan helt utan stress. Bra!  Easywook och jag hann med en liten öl innan middagen igen, dock en kärringöl enligt servitören som tyckte att vi skulle trycka i oss en cervesa grande, dvs en stor 1-liters-typ-kanna var. Nä, någon måtta får det väl vara, eller hur?

Middagen inmundigades på restaurang Citrus till vilken vi kom efter en lååångpromenad genom halva Barca. Det visade sig vara ett mycket trevligt ställe där vi fick sitta lite avskilt runt ett stort uppdukat bord. Mycket bra, vi gör oss bäst om vi får sitta lite för oss själva, det med hänsyn till restaurangens övriga gäster. Maten var mycket god med sallad eller ravioli till förrätt och kalv eller fisk (skaldjur?) till varmrätt. Det jag åt och drack var fantastsikt gott i all fall. Under middagen gick vi igenom svaren till quizen som alla mödosamt försökt svara på under flygfärden till Spanien. Det visade sig att undertecknad, trots temporär näringsbrist, lyckades svara rätt på många av quizens svåra frågor. Det slutgiltiga resultatet fick vi emellertid  inte reda på under middagen. Promenaden tillbaka till hotellet var lika lååång som promenaden till Citrus men det gjorde inget då några av oss fann ett vattenhål (Rabbit hole, hette den så?) ca 100 meter bortanför hotellet. En liten trevlig bar med en liten kaxig servitris som Rättviks Lars-Ola hade retat upp då han anklagade henne för att snåla med spriten. Förutom pilsner inmundigades det kulörta shots som smakade plockgodis med gelatin och socker.

MATCHDAGEN inleddes strax efter frukost. Ja, just det. Frukosten måste omnämnas i skrönan för spanjorerna verkar till skillnad från sina grannar runt medelhavet ha den goda vanan att äta ordentliga frukostar värda namnet. Undertecknad var lite orolig att frukosten bara skulle bestå av en brödbit och en liten kaffe men Easywook kunde ge lugnande besked på den punkten. Utan att den var prålig så tyckte åtminstone jag att frukosten var bra med goda pålägg, frukt, yoghurt, juice och inte minst ägg och bacon.

Efter frukost var det dags för schykeltur, kort promenad till lokala uthyraren, justering av sadelhöjd och däcktryck så bar det iväg. Vi valde en kortare tur för att på det längre alternativet var det en uppförsbacke. Jösses!! En uppförsbacke! Hade ju precis dagen innan lärt oss att högsta punkten var 16,9 m och där hade man dessutom byggt ett tempel, så hur mycket uppförsbacke kunde det vara? Nåväl nog om det, schykelturen var mycket trevlig. Tompa tog täten och berättade initierat om diverse intressanta byggnader som vi for förbi. Om jag inte minns fel så åkte vi förbi en liten kyrka som spanjorerna byggt på i många herrans år. En liten byggnad med några torn och tinnar. Nej då, skoja bara, kyrka? Katedral är nog ett lämpligare ord, Sangreda Familia, mycket imponerande. Fantastiskt byggnad som blev än mer intressant när Tompa förklarade hur arkitekten Gaudi funderat vid sitt ritbord. Inget hastverk precis.

Efter sangrian… förlåt Sangreda hittade Easywook ett hål i en vägg där vi blev serverade kaffe, ett uppskattat break i schyklandet. Färden gick sen vidare ner mot havet och den härliga strandpromenaden. Solen sken och det var fantastiskt skönt. Efter att vi hittat till tillbaka till schykeluthyraren så var det dags att äta igen på restaurang QuQu. Vi var några stycken som vandrade direkt från uthyraren mot restaurangen, på vägen stannade vi till i saluhallen La Boqueria för en välbehövlig pilsner. Efter en kort rundvandring i Boquerian så kunde vi konstatera att det mesta i matväg finns att inhandla där. QuQu visade sig vara ett trevligt ställe med mycket god mat. Tapastallrikarna var många och kom in med jämna mellanrum, ingen behövde gå hungrig därifrån. Kommittén lät meddela att det var sex personer som klarat quizen på ett bra sätt och att en utslagstävling skulle hållas. Vi var sex personer som fick uppgiften att sätta årtal på ett antal gamla kick-off destinationer. Må bäste man vinna.

Därefter var det dags för bussfärd till baskethallen. Nu var det enklare att hitta ingången och vi var snabbt på plats. Det märktes att alla var lite spända inför uppgiften för nog var det lite tystare än vanligt i bussen på väg till hallen. Mer om matchen i en separat skröna så jag snabbspolar här till  samlingen i hotellreceptionen för promenaden till middagen.

Nu hade förutsättningarna för min egen del förändrats på ett dramatiskt sätt. Jag hade ju landat olyckligt efter en liten luftfärd och vridit till knät. För min del blev det ingen middag såsom kommittén hade planerat utan Easywook och Peter Fredrik följde med mig till Hospital Universitari Quiron Dexeus för undersökning av mitt knä. Lyckligtvis visade det sig att inget var brutet/av utan det var bara lite utsträckta ligament. Jag blev på röntgad och ombandagerad sen bar det tillbaka in mot stan och middag. Vid det här laget var vi rejält hungriga men fick samtidigt rapporter från övriga gänget att de nästan var färdigätna och att restaurangen inte var en kulinarisk hit. Det blev en snabb omgruppering efter att fått denna information och vi tog oss till restaurang Tramoia för en mycket bra Tapas-middag. Mycket gott med trevligt sällskap. Pga av sjukhusresan missade vi tyvärr tillkännagivandet av nästa års kommitté. Det blev våra coacher, hundarna Pelle och Olle som får äran att arrangera den 41:a kick-offen. Lycka till pågar! Kanske blir det att gräva guld i Sala silvergruva eller kanske rent av en resa till Pelles ombyggda lada i Skåne? Vem vet, det blir spännande att se vad ni hittar på.

Morgonen därpå packades det för utcheckning men först åt vi frukost. Min entré i frukostmatsalen blev på applåderad och bejublad, till och med för mig okända människor hängde på och applåderade. Jag förstår att ni gladde er åt att se mig på fötter igen. Efter frukosten var det äntligen dags för prisutdelning i den spännande tävlingen. Det visade sig att jag var bäst på quizen och årtalen. Det var bara en basketbroder som var nästan lika bra som jag i denna mycket kompetenskrävande tävling och det var ingen mindre än sektledaren himself. Så när ni eftersöker stenhård faktakoll och fingerspitzengefühl får ni gärna vända er till mig eller sektledaren. Jag/vi har svaren. Nu är bucklan i tryggt förvar hos Peter Fredrik innan den slutgiltigen hamnar i tryggt förvar i Skåne eller förresten, kanske i Trosa. Min fjärde inskription, är ensam om det tillsammans med Illern. Suck on that for a while!

Innan söndagens fria aktiviterer så hade vi  Fredagsbaskets årsmöte. Mötet avlöpte utan att någon kuppade sig in eller ut ur föreningen. Sittande funktionärer omvaldes och ekonomin är stabil, pengar strömmar in och pengar strömmar ut nästan som ett evigt kretslopp. Mer om årsmötet i årsmötesprotokollet förmodar jag.

Jag hakade på ett gäng som bara skulle ta taxi upp till Miromuseet och sedan linbanan tillbaka till hamnen för en lunch. Topp, tänkte jag, passar mig fint eftersom jag haltade runt med mitt ömmande knä. Det ingen sa var att det var femtielva kilometer att gå mellan museet-olympiaarenan-linbanan plus en lång promenad till lunch restaurangen. Det var emellertid en trevlig dag i ett något lugnare tempo, det var nog inte bara jag som var lite sliten. Citronöl avnjöts på stranden, riktigt gott faktiskt. Easywook ledde sen gänget mot sin lilla favorittapasbar men blev rejält snopen när det visade sig att den var semesterstängd. Situationen räddades dock av en förbipasserande spanjor som uppfattade vår desperation och med fast hand pekade mot en liten tapasbar mitt över gatan. Det var en trevlig liten lokalkrog med en servitör som styrde och ställde lite som han ville. Bland annat styrde han upp Easywooks beställning av  något skaldjur. Lunchen kunde sen avnjutas samtidigt som vi tittade på F1-lopper på Monza-banan.

Slutligen återsamlades vi på hotellet för avfärd mot flygplatsen och Moder Svea. Alla var nog rejält trötta för det tog inte många minuter innan jag såg 16 (Ernst hade ju åkt lite tidigare) sjusovare på flyget.

Till sist….

TACK, Björn och Peter för en enastående Kick-off, ett minne för livet. Tack till er alla som var med och bidrog till den trevliga samvaron. Fantastiskt.

Och slutligen, apropå den kamratskap som utvecklats i gänget vill jag bara rikta ett stort tack till er alla för den stöttning och hjälp jag fick i samband med att jag gjorde illa knät. Också, tack Olle för ispåsar och ombandagering, tack Leif för omedelbar kontakt med SOS-alarm och tack Kenneth och Peter för supporten till sjukan. Ni allihop kanske tycker att det inte var något särskilt men det värmde och jag kände verkligen att jag var bland riktiga kamrater.